Hoffmaestro är senaste mainstream-tugget som alla ska tycka om. Självklart lyckas det eftersom musiken är - Ska - inspirerat och man behöver inte anstränga sig speciellt mycket för att digga med eller svänga på höfterna.  "Skank-a-tronisk Punkadelica" är vad de själva kallar sin musik för. Hoffmaestro blev kända från en film - Stockholm Boogie - som de själva stod för manus, regi och självklart soundtracket.

När jag skulle få se Hoffmaestro live första gången på peace and love i somras hade jag stora förväntningar. Alla hade sagt att det skulle vara bland de bästa liveframträdanden på festivalen och jag hade ju hört några låtar som var helt okej. Men när frontmannen kommer inskuttandes likt en brunstig orangutang iförd trasiga jeans, JEANS-JACKA!? och en bandana försvann alla förväntningar direkt. "Okej, musiken kan fortfarande vara bra" tänkte jag. Men musiken var ungefär likadan som mitt intryck utav frontfiguren, dock lite tråkigare. För att vara någorlunda rättvis så är - Ska - en svår genre att få variation i.

Hoffmaestro kommer vara ute om ett eller två år när de inte kan släppa fler album för att det bara kommer låta likadant hela tiden. De hade tur som blev kända.



- Viktor

Det lär nog dröja innan The Strokes packar sina väskor och beger sig på turné. Först ut var gitarristen Albert Hammond Jr med att pröva lyckan som solo artist - fick se honom som förband till Coldplay år 2008 (inget att direkt hänga i julgranen). Och nu för knappt ett år sen valde sångaren Julian Casablancas att sluta sitta hemma och rulla tummarna och släppa en soloskiva - Phrazes For The Young

Phazers for the young är matad med mycket synt och effekter, som blandas med "typisk" The Strokes-rock. Det mesta känns väldigt avslappnat och Julians stavelser bara sjunker in mjukt och smidigt. Out of the blue blir lätt en favorit, tillsammans med 4 Chords of the Apocalypse. Låten Glass däremot känns forcerad och saknar glöd helt enkelt.

Att Julian Casablancas släppt ett soloalbum är både på gott och ont. På min ena axel viskar den vitklädda ängeln att nog är det ett hyfsat album han trollat fram - men samidigt viskar hans motståndare på motstående deltamuskulatur att nog skulle det vara jäääävligt kul om Julian och Albert Hammond Jr. kunde sluta tramsa och åka ut i världen igen.
// Alexis

Uttorka, trötta ben och svag yrsel. Dessa tre är klassiska symptom på att man är på konsert. Uttorkan ifrån den trehundra-gradiga värmen som skapats av tusentals människor som står och kramas och andas på en egentligen alldeles för liten yta. Trötta ben för att du stått och köat i flera timmar och inte får röra på dig på mer än en 10 meters yta för att inte mista din plats i kön. Yrsel mest för att du är uttorkad.

Magiskt nog försvinner alla symptomen på en nanosekund direkt efter första ljudet från bandet och du har åter en energi som skulle kunna räcka i en evighet.
Den 28 januari 2007 på arenan "Black Box" i Umeå blev energin alldeles för stark. Lokalen klarade av femton minuter Mando Diao. Sen blev tryckt för högt. 60 Ungdomar föll 2 meter ner under golvet. Samtliga skadade sig. 31 personer till sjukhus. Tragiskt kan man tycka men jag kan inte låta bli att tänka: "Fyfan vad ballt".

Björn tar ändå ett ödmjukt ställningstagande till incidenten med att säga: "Det var det absolut värsta som kunde hända, att våra fans skulle komma till skada. Alla våra tankar går till dem."
Innerst inne tyckte även Björn att det var jävligt häftigt.



- Viktor

"Arcade Fire spelar musik från hjärtat och har en variation som heter duga"

The Suburbs är kanadensarnas senaste och tredje skiva efter Funeral och Neon Bible. Dessa unga spralliga killar har mognat med sin senaste skiva som istället för att från ett barns synvinkel beskriver hur det är att växa upp, sjunger mer om hur det är att vara vuxen och att HA ett barn."I wanna hold her hand/And show her some beauty/Before this damage is done."

Month of May är namnet på B-sidan på singeln The Suburubs/Month of May och den skiljer sig mot övriga skivan. Distad bas som svänger rejält är totala motsatsen mot The Suburbs som är lite mer som en saga.

Arcade Fire spelar musik från hjärtat och har en variation som heter duga. Stor variation och nya instrument i nästan varje låt gör det till en fröjd att lyssna igenom deras album. Ett genomsyrande tema i hela diskografin är en falsett röst följt av klinkande gitarren som efter några rader växer sig till bland de mäktigaste ljudfesterna jag har hört och stimulerar alla sinnen. Att sångaren Win Butler ger ifrån sig perfekta "Björn Dixgård-skrik" i slutet av vissa låtar skapar en vilja att höra mer, mer och mer.

Rekommenderade låtar:

The Suburubs-plattan

The Suburbs
Suburban War
Deep Blue

Funeral

Neighborhood #2 (Laika)
Neighborhood #3 (Power Out)
Haiti

Neon Bible

My Body Is A Cage


- Viktor

Arctic Monkeys debutalbum från 2006 är bara helt makalöst. Jag kan lyssna på det om och om igen utan hejd! Jag vågar påstå att det är bland de bästa Indierock album som någonsin gjort - må hända att det är det bästa. Det är fulländat på alla sätt och vis och samtidigt som det svänger och benen kliar, finns enorm kreativitet och potential inbakad.

And you can swap jumpers and make another move
Instilled in your brain you've got something to prove

To all the smirking faces and the boys in black
Why can't they be pleasant?
Why can't they have a laugh?

De stora hitsen är When the sun goes down och I bet that you look good at the dancefloor - som bara röjer galet om man säger i folkmun. Titlarna och låttexterna är humoristiska och formuleras fyndigt av sångaren Alex Turner som har en lite hes och helt underbar röst. Skulle vilja ge en eloge till Arctic Monkeys basist - som utnyttjar hela potentialen i sitt instrument till max och på ett kreativt sätt slingrar sig igenom deras låtar! // Alexis

Listan är en blandning på alla mina favoriter, 60-tal till det allra senaste. Inte så lång ännu men uppdaterar varje dag!

Topplistan



- Viktor

I början av sommaren hade jag förmånen att följa med Eating Pebble på deras turné genom Tyskland och Holland. Turnén varade cirka 10 dagar och involverade 6 magiska gig. Tunn som plånboken är under gymnasietiden hade kunde jag bara uppleva 2 utav dom. Ett på Lovelite i Berlin och det andra på Tivoli i Utrecht, Holland där de var förband till de duktiga We are Scientists.
Lovelite som låg på någon slags gård ( som det finns många av i Berlin ) genererade inte så mycket folk men det stoppade inte mig och mina medresenärer ifrån att röja mer än någonsin.

Hur som helst. Denna resa kommer skrivas mer om. Ikväll nöjer jag mig med att visa vad Eating Pebble gör på turné när de inte spelar musik eller dricker öl.



- Viktor

Klockan var så tidigt som 4-5 när Gustaf och Björn gick omkring vilse, i Amsterdam och letade efter sitt hotel. Helt ensamma och övergivna från managementfolk och de övriga i bandet hade de fått i uppdrag att ta sig till Amsterdam för att göra intervjuer medan de andra stannade kvar i Tyskland.

Morgondimman smög omkring längs hörnen på Amsterdams gator och i den befann sig två killar som desperat sökte hjälp av de som var vakna 4 på morgonen, "Redlight Girls" och "the dealer boys". Björn och Gustaf blev inspirerade av att prata med dessa människor och jämför dem med hobbyfilosofer som spenderar hela dagarna med att fundera över sina liv.

Väl på hotellet fick Björn en uppenbarelse. Han fick ett samtal på telefon och när han lagt på luren sa han till Gustaf att det var från Gud. "But I really can't tell you what he told me" "But it was a lie".

"Vi kom på att vi måste skriva de låtarna för det är ju där, när affärerna stängt, när barerna stänger, den timmen där, det är där man hittar de intressanta historierna."



- Viktor

När jag läste att Lily Allen skulle komma till P&L så var, tyvärr, mina första tankar i stil med "Va fan ska hon komma och sno massa budget pengar och ta nåt azum bands plats". Finns ingen ursäkt som kan förlåta mitt beteende. Jag var ung och dum är allt jag kan säga. Nu är jag några månader äldre samt visare och förstår hur jävla bra Miss Allen är.

I was so lost back then
But with a little help from my friends
I found a light in the tunnel at the end

Now you're calling me up on the phone
So you can have a little whine and a moan
And it's only because you're feeling alone

Det är popigt med sköna inslag av allt från jazz till reggae. Det är nyskapande och inget jävla Katty Perry shit! Och väl på plats på P&L insåg jag Lily Allens potential och underbara röst. Underbara låtar som Fuck you, Smile, Not fair, LDN samt Knock 'Em Out för min dag att rulla utan friktion. Nej förlåt Lily Allen. Förlåt
//Alexis